Idag när jag åkte till min mamma tänkte jag på en sak. Mina föräldrar är skilda, som många andras, och varje söndag åker jag till pappa eller mamma. Jag tar med mig kläder, skolsaker, data och massa annat. Detta har jag gjort i snart sex års tid, sex år!

Det började med att jag var tio år, och min syster sju år. Vi fick det förklarat för oss, att pappa och mamma inte gillade varandra längre. Jag förstod helt klart vad det innebar men min syster fattade ingenting eftersom hon var så liten. Men jag forstod att dom skulle skiljas.

Jag fick höra från både mamma och pappa att det skulle bli bättre så. Att mamma och pappa skulle bli glada om de fick leva att eget liv. Först tror jag att jag tänkte: Det kanske blir bra! Och självklart gick det bra. Även fast det var kämpigt i början.

Tänk vad många det är som har det så. Det är vanligare med skilda föräldrar. Men då tänker jag såhär. Nu har jag liksom fått nog. Egentligen orkar jag inte. Det blir faktiskt inte bättre som kanske de flesta föräldrar säger. Vi får det bara jobbigt, deras barn. De är inte dom som mår dåligt, det är vi. Kan man inte bara skaffa barn om man verkligen vet att man inte ska skiljas? Nej, det går inte. Men kan det inte vara så?

Men ni som inte har skilda föräldrar ska vara så grymt glada eller tacksamma eller vad som helst som får er att må bra. För det är inte roligt med skilda föräldrar, det är bara jobbigt. Kan inte se det positivt någon stans. Kanske när man var liten. Mer julklappar, två egna rum, två hus/lägenter och så mycket mer man får dubbel av. Men jag, och många andra hade klarat oss galant utan extra julklappar och klarat oss med ett eget rum!